Nu börjar det allra svårast med att åka som utbytesstudent, att behöva säga hejdå till alla vänner och familj. Vetskapen om att man inte kommer se dem på flera månader är så sjukt jobbig.

 

Idag hade jag den mest underbara hejdåpicknicken med de flesta av mina närmaste vänner, och det kändes så galet att jag snart kommer lämna Sverige. I början av dagen var det bara kul att träffa alla igen efter sommaren, men ju längre tiden gick insåg jag att det inte är långt kvar tills jag åker. Efter år, månader och veckor kvar är jag nu inne på dagar och det är helt overkligt. Och det är verkligen overkligt, trots att jag börjar ta fram de kläder och saker jag ska packa ner, trots att jag pratar med människor i USA och gör upp planer för vad vi ska göra när jag kommer dit. Kanske låter konstigt men det kommer nog inte sjunka in till 100% förrän jag sitter i mitt rum i Graham, om ens då haha. 

 

Jag är så glad över att jag har de bästa människorna i världen som mina vänner. Det är skönt att jag har personer att längta efter och personer att komma tillbaka till. Det är egentligen inte ett "hejdå", det är ett "vi ses".