Idag, fredagen den 23 januari 2015, har halva mitt utbytesår gått. Vart tusan har tiden tagit vägen? Jag sa nyss hejdå till mina vänner och familj ju?? 150 dagar i USA, om 151 står jag på flygplatsen i DC och beger mig hemmåt. Om 152 dagar får jag träffa mina bästisar igen och sova i min egna säng, prata svenska hela dagarna (ser verkligen inte framemot det...English is sooo much better) och äta felix köttbullar. Men jag kommer också ha sagt hejdå till mina vänner här i Graham, kramat min underbara vfamilj en sista gång och sett mitt berg försvinna i backspegeln. Kommer verkligen sakna USA så himla mycket, trots att Sverige är det land jag ser som hem. 

 

Hade en mardröm igår natt, men tyvärr kommer det bli sann om några månader. Jag, Bruna, Kate, Micha och Tomoya åkte till flygplatsen för att åka hem. Vi sa hejdå till Kate först och när vi kramat om henne kändes allt så tomt. Grät när jag vaknade och insåg att det är en mardröm jag kommer uppleva snart. Kate åker hem redan i maj och jag kan verkligen inte tänka mig att jag inte kommer få se henne varje dag. Inte Bruna heller för den delen, hon och Kate är mina närmsta vänner här, de jag älskar och litar på mer än någon annan. Vi har hjälpt varandra vid hemlängtan, dumma amerikaner, kulturchockar och bara allmänna vardagssaker. Hur ska jag kunna gå till skolan utan dem? Jag är så glad att Kate kommer flytta till Ryssland och St Petersburg i höst, det är bara 1,5 timmes flyg dit. Vi kommer kunna ses på lov. Men Bruna bor så långt bort, Brasilien är inget ställe man åker till över en helg. Dock ska vi alla ses igen! Vi ska åka till alla våra länder och visa våra hemstäder. En kall vinter åker vi till varma brasilien, och på somrarna åker vi till Sverige och Ryssland. Tiden däremellan får spenderas på skype, om det är något jag lärt mig de här 150 dagarna i USA är det att skype är bäst och trots långa avstånd kan man vara nära varandra!